Om grönländsk paddelteknik

Senast uppdaterad den 4 augusti 2024, 34 kommentarer

Grönlandsteknik innebär en delvis annan attityd till paddeln och paddlingen. Den mindre bladytan innebär att paddeln måste hanteras mer medvetet och med mer precision.

Man måste helt enkelt bli en duktig paddlare för att få ut maximalt av en grönlandspaddel. En omedveten och aningslös paddlare kan dra en storbladig europeisk paddel fullständigt fel i vattnet, slösa bort det mesta av kraften på turbulens, virvelbildning, vattenkaskader – men han kommer ändå framåt. Han kan göra rollar och hänga på stödtag med paddeln i alldeles för stor vinkel men ändå komma upp igen – därför att bara bladets motstånd i vattnet räcker även om tekniken inte gör det. Att byta till smal ovinklad paddel innebär att bli medveten om skillnaden mellan bra och dåliga paddeltag och att tvingas träna bort ovanorna – och att på köpet bli en medveten och mera kompetent paddlare.

...om paddeltag, glidande tag, säkerhet, rollar och stödtag.

Det mesta av nedanstående information finns också i ett föredrag jag höll i samband med öppnadet av en ny kajakbutik i Drammen, Norge (ber om ursäkt för dålig ljudkvalitet – kameran/mikrofonen var 10 meter bort och det ekade i lokalen).

Paddling och rollundervisning i Salviken utanför Vikhög. Foto: Henrik Witt

Mjukare och mera harmonisk motorik

Praktiskt innebär grönlandspaddling ett mjukare, mera sammanhållet och mindre ansträngande rörelsemönster.

Paddelbladen rör sig i en harmonisk ovalform utan accelerationer eller stopp, kraftinsatsen är jämn utan ryck och kajaken drivs främst av överkroppens vridning – ungefär samma rörelse som när man vandrar med armarna svängande längs sidan. Motoriken tröttar mindre än den yvigare och mera energiska europeiska paddeltekniken. Händer och armar rör sig kortare sträcka och lyfts inte lika högt - massor av energi sparas under en dags paddling med tiotusentals paddeltag. Paddlingen består inte av ett antal inlärda tag och manövrar utan av en enda kontinuerlig rörelse där olika funktioner omärkligt övergår i varandra.

Mångsidigt low-tech-redskap

En grönlandspaddel är ett low-tech-redskap som vinner i mångsidighet vad den förlorar i specialisering. Den har minimalt vindfång, är lätt att föra i vatten, har alltid rätt läge för ett stödtag och har alltid rätt längd för ändamålet och lämpar sig för ett mycket brett spektrum av paddelstilar och manövrar (läs mer om grönlandspaddelns teori och historia).

Men precis som med vingpaddel krävs en delvis annan teknik och den kommer att kännas ovan och ineffektiv till en början. Det är ingen idé att prova en grönlandspaddel om man inte är beredd att lära sig en ändamålsenlig teknikingen idé att prova en grönlandspaddel om man inte är beredd att lära sig en ändamålsenlig teknik.

En intressant reflektion är att även själva tekniken i viss mån påminner om vingpaddelteknik. Lite råd från en skicklig vingpaddlare är därför en utmärkt start. När man sedan flyttar över tekniken till grönlandspaddeln sänker man armbågarna, minskar trycket vid isättningen, förlänger draget ett par cm bakåt och – om sittbrunnens utformning tillåter det, förstärker vridningen genom att ta spjärn med knäet (trycksidan) under däcket.

Den som är nybörjare lär sig snabbt – tekniken är väldigt enkel och naturlig. Den som är van vid bredbladiga, vinklade paddlar måste däremot först "avprogrammera" musklerna i skuldror, armar och handleder från den speciella och utstuderade rörelsemotorik som krävs för sådana paddlar.

Praktiska råd

Det här är min uppfattning om hur grönlandspaddeln bör användas och om de viktigaste skillnaderna från "vanlig" paddelteknik (baserat dels på diverse textdokument av John Heath, Greg Stamer m fl, studium av videoupptagningar med Maligiaq Padilla, filmsnuttar från Grönlandsmästerskap mm och, inte minst, flera års idogt experimenterande). Jag är inte ute efter att du okritiskt skall anamma allt jag påstår, utan att du skall fundera över de bakomliggande resonemangen och och sedan hitta din egen effektiva teknik.

1. Smalare fattning

   
   En grönlandspaddel fattas med händerna ungefär i axelbredd – till skillnad från europaddeln och vingpaddeln som kräver bredare fattning. Är paddeln rätt gjord innebär det att tummen och pekfingret håller om skaftet, medan de övriga fingrarna håller om den inre delen av bladet.
   
   Den smalare fattningen innebär att händerna rör sig mindre yvigt för samma draglängd, vilket är viktigt eftersom armarna väger ungefär 10 gånger mer än paddeln.  Den smala fattningen innbeär också att för samma förflytting av handen får grönlandspaddeln större spetshastighet vid samma frekvens – och eftersom hastigheten kvadreras i alla ekvationer med fart och energi (E=mc2, vindhastighet kontra vindpress, kraften i kollisioner etc) ökar effektiviteten i draget mer än vad man spontant tänker. Det här är också anledningen att en större ytan på bladet inte ger bättre utdelning – ett större blad minskar frekvensen och därmed effekten av draget.

2. Lösare grepp

   
   En viktig skillnad från europa- och vingpaddlar är att det finns ingen kontrollhand! Grönlandspaddeln kan därför vila löst i båda händerna, vilket minskar spänningen i armens senor . Den hamnar rätt i vattnet genom skaftets form och behöver inte vridas eftersom den är ovinklad. I tryckhanden kan skaftet vila mot valken vid fingerroten – inte i tumvecket. För övrigt hålls tryckhanden öppen. Tummens yttersta led kan stöda lätt mot skaftet. I draghanden vilar skaftet löst mot fingrarnas mellanled utan att handen sluts kring skaftet. Båda handlederna hålls lätt uppvinklade så att skaftet ligger centrerat i armens förlängning.

3. Lägre paddelföring

   
   Paddelföringen är egentligen inte lägre än för vanliga paddlar, men eftersom händerna hålls närmare varandra lyfts armen inte lika högt. Paddelföringen varierar vidare med uppgiften – en låg horisontell båge, med händerna ungefär i axelbredd och armbågarna nära sidan för en energibesparande långfärdsteknik till en aggressiv spurtteknik med paddeln nästan vertikalt. Oftast är skaftets vinkel mot vattnet omkring 45°, vilket innebär att tryckhanden är i axelhöjd eller strax över. Bakifrån kan det se ut som om du slår omväxlande höger- och vänsterkrokar på en boxboll som ligger i framkanten av sittbrunnssargen.

4. Rörelsegeometri

   
   Den aktiva delen av paddeltaget är ungefär lika lång som för en vanlig europeisk paddel eller vingpaddel, men ligger aningen längre bak. Bladet sätts i långt fram och nära kajaken precis som med vanliga paddlar – men man låter hela bladet dras ner i vattnet innan man börjar ta i. Drar man för tidigt, med för lite bladyta i vattnet börjar paddeln slira, drar ner luft och får sämre grepp (syns som en liten virvel vid bladspetsen och hörs/känns ibland som ett skrapande ljud). När paddeln sugs ner ljudlöst och fastnar i vattnet gör du rätt. Paddeln lyfts när handen är ungefär mitt för höften till skillnad från en europapaddel som lyfts när bladet är mitt för höften.

5. Vinklad paddel

   
   Under hela taget är bladet lätt vinklat framåt (40-45° - bladets ovankant är ett par cm längre förut än underkanten). Vinklingen eliminerar wobbling, förbättrar greppet och innebär att paddeln går lättare ner i och upp ur vattnet. När det fungerar optimalt är paddeln ljudlös och skvätter minimalt och sitter fast i vattnet oavsett hur hårt man drar. Vinklingen drar snabbt ner paddeln i vattnet och till en början kommer kajaken att vicka till lite när man drar. Ganska snart lär man sig "hålla emot" (överkroppen vrids runt en tänkt vertikal axel ett par cm framför bålen) och det balanserade kraftparet ger en stabilitet i vattnet på samma sätt som en korrekt använd vingpaddel. I slutfasen av paddeltaget dras den vinklade paddeln uppåt-framåt av farten och hamnar efter en kort luftfärd automatiskt i rätt läge för nästa tag. När rörelsen är rätt känns det som om paddelbladet "flyger" genom vattnet. En del grönlandspaddlare kopplar in "turbon" vid behov genom att kraftfullt dra upp paddeln ur vattnet. Bladets vinkling ger då kajaken en liten extra skjuts framåt.

6. Paddla med midjan

   
   Paddelmotoriken är framför allt en vridning i midjan – medan armarna lyfter och sänker paddeln i vattnet. Armbågarna hålls under hela taget ganska nära bålen och motoriken är påtagligt mindre "yvig" – paddle-in-a-box brukar det heta i engelska beskrivningar. Försök att snabbt träna bort de stora armrörelserna som hör till traditionella paddlar. De tillför inte paddlingen någonting – förutom trötthet. Titta på flytvästen. Står den stilla paddlar du bara med armarna. Rör den sig från sida till sida gör du sannolikt rätt. 
   Det finns flera anledningar till att inte paddla med enbart armarna:
   1. jämfört med musklerna kring midjan och i benen är armmusklerna tämligen klena och tröttnar fort,
   2. om paddeln dras längs kajaken sida kommer en stor del av draget att ske i det vatten kajaken har rört upp och där greppet är mycket sämre,
   3. med bara armdrag går paddeln ganska snartförbi det effektiva området och börjar bromsa och tippa kajaken istället för att ge driv,
   4. drar du med armarna flyttar du bara kajaken en armlängd för varje tag – med vridning kommer du dubbelt så långt för varje tag...

7. Raka armar

   
   Håll armarna tämligen raka under hela draget – i början för att sätta i bladet långt fram, i slutet för att kraften skall komma från midjan och vridningen och inte från de jämförelsevis klenare armmusklerna. Låt bladet följa bogvågen ut åt sidan. Lyft bladet när du börjar böja armen – se till att du aldrig får mindre än ungefär 120 graders vinkel i armbågsleden.

8. Fotarbete/knäarbete

   
   Med europapaddel och vingpaddel vrider man överkroppen huvudsakligen genom att omväxlande med vänster och höger fot ta spjärn mot fotstödet. Den som har liten sittbrunn och rimligt lågt däck har ytterligare en källa att ösa kraft ur. Till grönlandspaddling hör nämligen ett effektivt knäarbete mot undersidan av däcket. Under ett högertag vrider man fram vänster axel med hjälp av vänsterknäet mot däcket – ungefär som en situps-rörelse. Det innebär ett mycket effektivt krafttillskott vid snabbpaddling. Vid paddling i hård motvind där man böjer sig långt fram för att minska vindfånget, går det inte längre att jobba effektivt med fötterna mot fotstödet – då är knäna mot däcket den enda återstående "kraftkällan".

9. Något högre frekvens - initialt

   
   Till en början ökar frekvensen aning med smal paddel, men efterhand lär man sig fästa det smala bladet i vattnet och man hittar sin idealfrekvens – ofta ungefär densamma som för en europapaddel. För att sedan öka farten ökar du frekvensen – inte längden på paddeltaget. I början är det svårt att låta bli att dra långa kraftfulla tag när man vill öka farten. Vi är så vana vid att betala för fart med mjölksyra. Men en koll med t ex en GPS kommer att visa att det är mycket jobb för lite fartvinst. Med högre frekvens ökar farten utan att det känns som om man tar i så mycket mer. Med en tungt lastad kajak och/eller i motvind är det också lämpligt att öka frekvensen – ungefär som att växla ner när man cyklar i uppförbacke. För att accelerera snabbt bör man ta korta tag med hög frekvens. I havs- och turkajaker drar grönlandspaddeln normalt ifrån både vingpaddlar och europaddlar i starten och skillnaden är större ju tyngre kajakerna är.

10. Hela paddeln används

    
    Genom att flytta händerna längs skaftet och bladen ändras effektiva paddellängden efter behov. En grönlandspaddel har i praktiken steglös utväxling. Ett glidande tag innebär att händerna från en utgångsposition nära varandra flyttas ut längs det blad som inte är i vattnet. Det betyder mer paddel i vattnet och mindre i luften – mer hävstång för att svänga eller hålla kursen och mindre motstånd i motvind. Det finns inte som för europaddlar någon "nybörjarstämpel" med att flytta paddeln i händerna vid girar, stödtag, rollar etc. Alla gör det, även de allra skickligaste paddlarna. Grönlandspaddeln är utformad för att hela paddeln skall användas.

11. Paddla ljudlöst

    
    Det allra viktigaste rådet är att paddla tyst. Grönländsk teknik handlar om effektivitet – att få så mycket fart och distans som möjligt ur paddelarbetet. Att skapa ljud stjäl kraft som borde ha använts för att driva kajaken framåt. Att spara energi innebär att inte dra ner luft i vattnet (plaskar och skapar turbulens), att inte dra upp vatten i luften (plaskar och skvätter) och att inte dra så hårt att paddeln slirar (skapar turbulens som hörs som ett "frasande" ljud från paddeln). Träna i stiltje på att fokusera totalt på paddelnmotoriken. Sätt i paddeln utan plopp eller plask, dra den ljudlöst men kraftfullt och lyft den utan att den ramlar ner vatten bakom dig. Grönländska paddlare pausar några millisekunder med bladet nära ytan för att vatten skall rinna av. Efterhand hittar du fram till en sorts flow, där du kan dra lugnt, kraftfullt och effektivt, men ljudlöst och hålla en förvånande fart på kajaken utan att bli trött. Det ligger nära det japanska Seijaku (rofyllt lugn, men ett kraftfyllt lugn - frånvaron av oväsen och störningar).

...precis som att promenera!

För att hitta rätt motorik, håll en paddel framför dig med armbågarna intill sidorna och underarmarna sträckta rakt fram. Gå några raska steg och observera hur paddeln rör sig i takt med stegen. Lägg rörelsen på minnet – för exakt så tar du det grundläggande långfärdspaddeltaget.

Stormpaddel och glidande tag

Med stormpaddeln* hålls båda händerna tillsammans mitt på paddeln. För att ta ett vänstertag vrids överkroppen åt höger, samtidigt som högerhanden glider ut mot bladspetsen. Paddelbladet sänks på vänstersidan och överkroppen vrids åt vänster. vänsterhanden drar, högerhanden trycker på. Med handen i höjd med höften lyfts bladet, högerhanden glider in tills den möter vänsterhanden, vänsterhanden glider ut mot bladspetsen och hela proceduren upprepas på andra sidan. 180 cm stormpaddel blir i praktiken 240 cm lång under taget – men ingenting sticker ut i vinden.

Stormpaddeln får plats under linor på för- eller akterdäcket och är lätt tillgänglig– en idealisk reservpaddel (av någon anledning tycks inte intuiter oftast inte använt reservpaddel – kanske fick den inte plats för alla harpuner, spjut, linor, linbricka, kastträ, flytsäckar mm). Använd den en stund var gång du paddlar så att tekniken med glidande tag sitter när den behövs. I hård motvind eller om du vill träna roll eller höga stöd känns det bra att byta till den korta paddeln.

Glidningen sänker frekvensen en aning – räkna därför inte med att kunna paddla lika fort med en kort stormpaddel.

* Benämningen "stormpaddel" är ifrågasatt och anses av många vara ett amerikanskt påhitt. Men troligtvis har John Heath fått namnet från sin grönländske uppgiftslämnare Thimoteaus Poulsen i samband med uppmätningen av en kort paddel (179 cm) 1985. Oavsett vilket verkar man på Grönland generellt inte definiera paddlar efter användning, utan bara efter längd.

Säkerhet

Grönlandskajaker (skin-on frame) får hanteras lite speciellt när det gäller säkerhet.

Eftersom de oftast saknar skott och bara i undantagsfall har sittbrunnssäck (Sea-sock på engelska – en påse i vattentätt tyg som träs på sargen under tuiliqen eller kapellet, och innebär att att bara en begränsad mängd vatten kommer in efter en wet exit och att det är rätt lätt att få ut igen) går det i praktiken inte att ta sig upp i en kajak efter kapsejsning om man inte kan rolla. Det är också ganska svårt att tömma en kajak till havs på grund av stävarna och det lilla sittbrunnshålet – två personers jobb även i lugna förhållanden. Med packsäckar eller flytelement kan det gå att göra en rentry och roll eller klättra upp med hjälp av flottör – men det kommer att finnas mycket vatten i kajaken och det är ett digert jobb att pumpa ut allt. Paddeln fäster man lämpligen över fördäck som en flottör ut åt ena sidan för att hålla balansen och inte tippa in för mycket vatten igen.

Första försvaret bör därför vara låga och höga stödtag som sitter i ryggmärgen. Träna att tippa omväxlande åt höger och vänster och dra dig upp direkt med ett högt stöd. Öva gärna varenda gång du paddlar – blixtsnabbt ner i vattnet och upp igen, både med vanlig fattning i paddeln och med glidande tag, från sida till sida. Träna även i vind och vågor. Efterhand tar det bara en sekund att doppa nacken, och sannolikheten att du skall slå runt okontrollerat blir minimalsannolikheten att du skall slå runt okontrollerat blir minimal.

Ett högt stöd, som det vanligtvis lärs ut hos oss innebär att överkroppen är ovanför vattenyten och man håller sig uppe med en mycket kraftfull rörelse med paddeln. På Grönland går man ner med axlarna i vattnet och flyter på rygg utan belastning i paddeln, och går upp med överkroppen in över akterdäck. Även det låga stödet kan vid behov omvandlas till ett djupt stöd – sculling on the chest. Det innebär att du kapsejsar med ansiktet ner i vattnet och håller dig på plats på ytan med hjälp av paddeln. Gå sedan upp genom att vrida in överkroppen över fördäck samtidigt som paddeln dras axiellt in över däcket. Lite svårare än att ligga på akterdäck men nyttigt att kunna för att stoppa en kapsejsning.

Nästa steg är en rimligt säker roll åt båda hållen (blåser det kan du inte välja sida). Träna både med glidande tag och med normal fattning. Vilken sorts roll du väljer spelar ingen roll, bara den fungerar även i ett trängt läge. Om du av någon anledning misslyckas med att rolla, bör du kunna dra dig upp till ytan med hjälp av paddeln eller med simtag och begära assistans från en paddelkollega – stävräddning till exempel, eller i sista hand, hjälp att klättra upp i kajaken och tömma den.

Rollar

Att rolla på "grönländska" skiljer sig en del från de rollar som normalt lärs ut på vanliga paddelkurser - som tai chi skiljer sig från karate.

Där vanligt rollande fokuserar på kraft och fart, bygger grönlandsrollen på följsamhet och precision – och på att utnyttja flytkraften. Här är en kort videofilm där Andrew Elizaga visar några av de traditionella rollarna och en där jag visar de vanligaste i samband med en demo på kajakmässan i Malmö 2008.

Här finns en illustrerad beskrivning ev en grönländsk standardroll.

En grönländsk roll kan göras mycket snabbt – ett av momenten vid tävlingar är att rolla så många gånger som möjligt på 10 sekunder, där de duktiga hinner med 5-6 rollar – men normalt är en roll en mycket långsam och avspänd historia, även om det sker i dramatiska situationer. Det finns sällan någon anledning till brådska, varken i grov sjö eller i kallt vintervatten. "Skadan" är redan skedd; hellre en lugn och säker roll med full kontroll än ett hafsigt paddelviftande i panik. Inte ens vid en kapsejsning på grund stenigt vatten finns anledning till panik. Huvud och axlar kommer upp till ytan som en följd av rotationen vid kapsejsningen (under förutsättning att man böjer sig framåt när man når vattenytan) - sedan kan man lugnt svepa överkroppen bakåt eller framåt och resa sig.

Att rolla en grönlandskajak är lätt – med eller utan paddel (jämfört med europeiska havskajaker). En normalroll börjar på ungefär samma sätt som en roll med standardkajak och-paddel. Böj dig framåt mot vänstersidan (om du rollar åt vänster) med paddeln paralell med kajakens vänstersida. Du håller paddeln i utsträckt position (vänsterhanden vid bladspetsen, högerhanden ungefär där skaft och blad möts). När du hänger upp och ner sträcker du dig mot ytan på högersidan, vrider axlarna så att du ligger på rygg och tittar upp mot himlen. Händerna håller du nu vid respektive axel så att paddeln ligger på ytan och pekar framåt mot kajakens för. Vrid nu upp kajaken (sträck på vänsterbenet, böj högerbenet) med hjälp av flytkraften i flytväst, överkropp, huvud och paddel. Sedan glider du sakta och lugnt in med överkroppen över akterdäcket (eftersom grönlandskajaker har lågt akterdäck och så liten volym att aktern trycks ner av kroppens tyngd går det lätt och smidigt). Paddeln rör du inte – den följer bara med bakåt och kommer att ligga rakt ut på högersidan när du har överkroppen på akterdäck. Res dig upp.

Det här sättet att rolla – pannan mot fördäck, sträck dig mot ytan med axlarna och bakhuvudet i vatten – innebär att det går att rolla på mycket grunt vatten – 40-45 cm räcker – och att risken att slå i stenar minskar. Andra fördelar är att det går snabbt – vilket ytterligae minskar exponeringstiden med huvudet neråt och att ansiktet kommer närmare vatteytan – mindre tryck mot näsans slemhinnor således

Träna därefter in roll åt det andra hållet. När man lyckats med sina första rollar är det frestande att gå vidare till mera spektakulära rollvarianter. Gör inte det. Börja med att rolla åt andra hållet. Det är nödvändigt att kunna rolla åt båda hållen om rollen skall vara något mer än show-off. Hänger du upp och ner i hård vind med överkroppen som ett drivankare kan du inte välja sida.

Eftersom grönlandspaddeln är symmetrisk är det bara att reversera rörelsen – till skillnad från standardpaddlar som på grund av den osymmetriska vinklingen kräver en annan motorik. Men bli inte besviken över att det tar lång tid att lära sig rolla på fel sida – det känns i början lika avigt som som att skriva med fel hand.

Normalt görs alla rollar med utsträckt paddel. På Grönland anses det inte "finare" att rolla med händerna mitt på paddeln utan även de bästa rollarna flyttar paddeln i sidled. Däremot är det naturligtvis nyttigt att kunna rolla snabbt utan att flytta paddeln – och inte speciellt svårt att lära heller.

Rolla med framåtlutning. Lite svårare att lära (för de flesta) är det att rolla upp framåtlutad. För att träna kapsejsar man på den sida man normalt rollar upp och lägger sig på magen med ansiktet ner i vattnet och håller sig på plats genom att sicksacka med paddelbladet i ytan. Paddeln håller man utsträckt med ena handen om bladet nära spetsen och den andra en halvmeter längre in. När det är dags att rolla upp, böjer man midjan framåt (som en djup bugning) så att kajaken vrids upp på (nästan) rätt köl, glider med överkroppen in över fördäck samtidigt som paddeln dras in mot kajaken så att båda händera hamnar över däck. När paddeln dras in mot kajaken händer två viktiga saker – dels genererar den lyftkraft och dels hamnar tryckhanden i läge för ett lågt stöd (att försöka trycka med armen utsträckt är ineffektivt och inte helt ofarligt för axelleden). Som vanligt skall huvudet sist upp ur vattnet.

När man sedan rollar hela varvet gör man precis som vid en vanlig roll – pannan mot fördäck, paddeln längs sidan och stannar kvar i den positionen tills man kommer upp mot vattenytan med axlar och huvud. Därefter är motoriken an helt annan. Allra först vrider man upp handlederna så att paddeln hamnar i läge för lågt stöd (de flesta gör fel här från början – av gammal vana börjar man dra paddeln bakåt i ett högt stöd). Paddelns inre blad kan placeras mot däcket (relingen) och ligga kvar där under hela rollen. Man böjer sig sedan framåt (en djup bugning – ansiktet neråt i vattnet) så att kajaken vrids upp, glider därefter in med överkroppen (huvudet sist) över fördäck samtidigt som man trycker yttre paddelbladet neråt för att skapa lyftkraft i slutfasen.

Bra att kunna om man kapsejsar på grunt vatten där det kanske inte är helt lätt att manövrera paddeln i läge för en standardroll, eller om man kapsejsar i ett läge där paddeln är långt bak.

En bakåtlutad roll bygger på ett högt stöd, en framåtlutad på ett lågt stöd.

Handroll. När även detta fungerar (åt båda hållen) kan du prova med att rolla utan paddeln. Det kräver bra teknik och timing, eftersom man saknar den flytkraft paddeln annars ger. Men generellt är det samma rörelse – luta framåt mot vänstersidan med högerhanden framsträckt. Kapsejsa åt vänster och sträck dig mot ytan med handen utsträckt och handflatan neråt. Böj ryggen bakåt så att kajaken vrids upp. Pressa högerhanden neråt i vattnet samtidigt som du vrider överkroppen in över akterdäck, med vänsterhanden som motvikt in över kajaken. Avsluta på rygg på akterdäck med armarna i vattnet utsträckta åt var sin sida.

För att underlätta de första handrollarna kan en norsaq (kastträ) var bra, eller en flottör, ett bordtennisracket eller en paddelvante i tjock neopren.

Låga stöd, höga stöd och balance brace

Stödtagen fungerar ungefär som vanligt. För ett lågt stöd dras paddelbladet in mot sittbrunnen samtidigt som kajaken vrids upp (enklast genom att man böjer ansiktet ner mot vattnet på paddelsidan). För att minska den kraft som behövs kan man luta framåt över fördäck.

Höga stödet fungerar på samma sätt och man kan förenkla genom att luta bakåt under uppgången.

Balance brace är ett statiskt högt stöd dvs paddeln hålls stilla. Enklast är att gå ner i vattnet med paddeln utsträckt och med stöd i den gemensamma flytkraften i flytväst, överkropp, huvud och paddel flyta på rygg med ansiktet precis ovanför vattenytan. Kajaken skall ligga så rättvänd som möjligt, dvs man trycker den ifrån sig genom att böja ryggen bakåt. Tar man med "aktra" handen tag om kajakens botten flyter man ännu bättre.

Ett alternativ är att hålla paddeln i ena handen, lägga ryggen på akterdäck och därifrån glida ut i vattet (håll kajaken så upprätt som möjligt). För bästa flytkraft skall överkroppen vara vinkelrät mot kajaken. När man vilat färdigt glider man tillbaka in över akterdäck och reser sig upp.

Det korrekta grönländska sättet är istället att kapsejsa med ena paddelbladet bakom nacken och det andra stött mot "fel" reling bakom sittbrunnen. Man kapsejsar på rygg och flyter på samma sätt som beskrivet här ovan, men med den skillnaden att paddeln som trycks mot kajaksidan hjälper till att hålla kajaken i rätt läge – behagligare vila med andra ord.