Gruppdynamik och ledarfrågan

Senast uppdaterad den 31 juli 2023, 0 kommentarer

Att paddla i grupp innebär både för- och nackdelar. Här är några funderingar kring gruppaddling, om för- och nackdelar med att välja en färdledare, tre enkla regler för att hålla samman gruppen till sjöss, om att starta och landa i grov bränning och om att göra överfarter.

Att paddla i grupp kan innebära att säkerheten ökar men det sker inte automatiskt. Det kräver att man medvetet utnyttjar gruppens möjligheter. Det finns också säkerhetsmässiga fördelar med att paddla ensam – t.ex. att bara ansvara för sig själv, inte behöva ha koll på andra. Att snabbt kunna fatta beslut och agera utan att behöva hålla konferens i grov sjö med andra kajaker i farlig närhet. Att inte lockas att ta otillbörliga risker av den förmenta tryggheten i gruppen. Vind och dåligt väder kan splittra en grupp förvånansvärt snabbt. Är man ensam måste man lita på sig själv och sitt omdöme och just genom den nödvändigheten lär man sig också att kunna göra det.

Paddla i grupp

Även i en grupp kan det vara en fördel att paddla två och två. I grov sjögång kan då den mest erfarna paddlaren ligga snett bakom och någon meter ifrån den mindre vana paddlaren – detta för att den oerfarne paddlaren, som har svårast att styra kajaken i sjögången, inte skall behöva riskera att kollidera med den andre.

Är sjön lugn kan den erfarne paddlaren, eller den som är minst trött, ligga en halv kajaklängd framför. Den andre kan då ligga på vågen och få viss draghjälp.

I grov sjögång finns alltid en risk att kajakerna slår i varandra, speciellt om sjön bryter. Det underlättar då om kajakerna i ett par har liknande egenskaper med avseende på fart, kursstabilitet, surfbenägenhet etc.

I medsjö måste surfning undvikas om man skall paddla i par. Väljer man istället att surfa måste paren brytas upp och alla måste vara beredda på att antingen rädda sig själv eller vänta längre på att få assistans. Surfning kräver god teknik och risken att kapsejsa är större än vid paddling i motsjö eller med vinden in från sidan.

I sidsjö är bästa formationen en 45° linje med lovartspaddlaren sist – helst gruppens mest erfarne paddlare. Då kan alla hålla de övriga under uppsikt. De som ligger långt fram i linjen vänder sig mot lovart och har då koll på vågorna.

Om man någon gång gruppaddlar på natten är det extra viktigt att hålla ihop gruppen, Alla måste ha ficklampor tillgängliga för att kunna signalera vid risk att bli påseglade och för att kunna hålla kontakten om man kommer från varandra. Färdledaren bör vara belyst på något sätt som gör det lätt för de övriga att följa efter och att hålla avståndet litet, exempelvis med en svag ledlampa eller en kemisk ljusstav bak på flytvästen, eller en bak-och-framvänd och neråtriktad pannlampa som lyser upp akterdäcket.

Fyra viktiga faktorer

Om gruppen fungerar eller inte beror till stor del på kommunikationen, den visuella kontakten, riskhanteringen och positioneringen.

Kommunikationen är naturligtvis det allra viktigaste. Utan fungerande kommunikation är det inte en grupp – bara några paddlare som råkar befinna sig i närheten av varandra. Gå igenom enkla handsignaler, för att ta till om verbal kommunikation inte fungerar: till exempel uppsträckt paddel – samling runt mig, horisontell handrörelse – nej, vertikal handrörelse – ja, dra handen förbi strupen - avbryt omedebart, paddeln uppsträckt på raka armar – stopp! eller något liknande i förväg överenskommet.

Visuell kontakt. Alla i en grupp måste kunna ha ögonkontakt med övriga medlemmar, för att se signaler, för att kunna räkna att alla är med etc. Är någon utom synhåll längre tid än bakom vågtoppar fungerar inte gruppen längre.

Riskhanteringen är gruppens ansvar - inte bara ledarens. En riskbedömning innefattar väder och väntade väderförändringar, vattenförhållanden, vind, strömmar, trafik, varje deltagares utrustning och kompetens etc.

Positionering handlar om att vara placerade i förhållande till varandra så att en räddningsaktion eller annan hjälp kan påbörjas med mycket kort fördröjning, och att gruppens svagare medlemmar har någon med mer kompetens i närheten. Det innebär också att de kompetenta finns i sådant läge att de lätt kan hålla uppsikt över de övriga även i besvärliga förhållanden.

En liten grupp (5-6 personer) kan med fördel formationspaddla.

• I motsjö paddlar man då i kolonn med den starkaste paddlaren först. Då får de övriga en aning vindlä bakom framförvarande.
• I medsjö sprider man ut gruppen i sidled för att minska risken att man surfar på någon annan. Avståndet mellan kajakerna beror på hur grov sjön är, men aldrig mindre än en båtlängd.

Färdledare

En tur i grupp underlättas ofta om det finns en utsedd eller vald färdledare. Det kan också höja säkerheten. Därför är det viktigt att man i en grupp redan från början bestämmer om man skall ha färdledare och att man i så fall är överens om vad färdledaren skall göra.

Vana paddlare som ofta paddlar tillsammans har sällan färdledare men i de flesta andra sammanhang kan det innebära att turen blir både trevligare och tryggare. I grupper där skillnaden i erfarenhet och kunnighet är stor blir det naturligt att den mest erfarne fungerar som färdledare och i praktiken fattar de flesta besluten. I mera balanserade grupper kan färdledaren istället fungera som ordförande, som samlar in gruppens åsikter och önskemål och för gruppen fram till beslut. Speciellt viktigt är att ta reda på vad de tysta vill och tycker.

Färdledaren behöver inte vara den mest erfarne eller tekniskt skicklige och behöver inte vara den som instruerar, lika lite som en ordförande behöver vara den mest sakkunnige. Han eller hon ser till att gruppen enas om en lämplig plan och att alla känner sig delaktiga i de beslut som fattas, att alla är överens om vart gruppen paddlar, när och var man pausar, när man skall äta, när det är dags att slå läger etc.

Det finns naturligtvis situationer där färdledaren antingen fattar ett snabbt beslut utan att konsultera gruppen eller att direkt delegerar beslutsfattandet till någon mera lämplig. Det kan gälla t.ex. nödsituationer, farledspassager i tät trafik.

Att förlora kontakten med andra i gruppen i dimma, mörker eller höga vågor kan vara en ruskig upplevelseAtt förlora kontakten med andra i gruppen i dimma, mörker eller höga vågor kan vara en ruskig upplevelse. Det är svårt att hålla kontakten med gruppen om man är fullt upptagen med att hålla balansen eller inte vågar vända på huvudet. Får någon längre bak problem är gruppen snabbt splittrad. Försök då istället hålla ihop två och två för att inte någon plötsligt skall vara helt ensam.

Tre regler för havspaddling i grupp

I relativt jämbördiga grupper diskuteras då och då fart, säkerhet och gruppdisciplin i samband med lite mer avancerade turer – inte så sällan med en kritisk udd åt de som gärna har lite högre snittfart. Snabba paddlare sätter oavsiktligt press på de mindre snabba, vilket riskerar att splittra gruppen. Ju större gruppen är desto tydligare blir problemet.

Det följande är mina tankar kring detta (inspirerade bland annat av Laurie Fords funderingar). De är tillämpliga främst för kamratturer, där alla deltagarna är kompetenta och självgående. Turer där nybörjare eller ovana paddlare ingår får naturligtvis hanteras annorlunda.

1. Paddla i din egen takt

   Försök aldrig hänga med tätgruppen (om den inte råkar hålla ditt naturliga långfärdstempo). Paddla i din egen takt och med din egen rytm – anpassad efter väder och vind och efter sträckans längd. Det är tätgruppens skyldighet att med jämna och (korta intervall) titta bakåt och vänta om avståndet blir för stort. Den som väljer att dra iväg tar därmed på sig ett ansvar för gruppens sammanhållning. Ett rimligt riktmärke kan vara att gruppen samlas inom hörhåll ungefär var 20:e minut (oftare om förhållandena är besvärliga).

   De som paddlar lite långsammare skall inte behöva ta ut sig för att hinna med eller bli stressade av att ligga efter – de snabbare skall inte av lojalitet tvingas till ett ständigt lågt tempo. Vi sitter i kajaker med olika egenskaper, vi är olika tränade, har olika förväntningar men alla har rätt till respekt för sin egenart, sin inställning och sitt paddeltempo – under förutsättning att det inte går ut över någon annan.

   Sista kajak bestämmer gruppen fart och har ingen som helst anledning att känna dåligt samvete för detta. Det spelar sedan ingen roll om den valda farten beror på kajakens egenskaper, paddlarens kondition, flitigt fotograferande eller annat.

2. Sluta paddla när du behöver vila

   Behöver du vila eller vill stanna för att fotografera, bada, fika, njuta av sceneriet eller något annat, försök inte paddla ifatt för att tala om det. Det finns i det läget bara en fungerande signal – sluta paddla. Glöm visselpipor och semaforering med paddel eller armar. Bara sluta paddla. När tätgruppen ser detta väntar den. Om du inte börjar paddla snart igen vänder minst en för att ta reda på varför du stannar medan resten av gruppen väntar. Stannar båda vänder hela gruppen tillbaka.

   Och mycket viktigt! Det är de som kommer ifatt som bestämmer när det är dags att paddla vidare – inte de som väntat och är utvilade.

3. Ha alltid alla inom synhåll

   Alla i en grupp är skyldiga att ha alla andra inom synhåll hela tiden – annars finns överhuvudtaget ingen anledning att paddla i grupp. Detta gäller alltså inte bara den som är eller uppfattas som turledare, utan alla. Räkna deltagarna ofta. När någon vid något tillfälle är utom synhåll har uppmärksamheten och/eller hänsynen brustit.

Tre enkla regler – men om de följs kommer ingen att bli lämnad ensam till havs och alla kommer att ha sin individuella frihet utan att säkerheten med gruppen går förlorad.

Start och landning i grov bränning

Skilj mellan tre olika bränningar:

• Vid en långgrund strand bryter vågorna över en lång sträcka och förlorar gradvis energi. Det går normalt att landa under full kontroll när man väl kommer innanför de yttersta brottsjöarna.
• Vid en brant strand uppstår vad som i brist på svenskt namn brukar kallas ”dumpers” eller ”plungers”. Vågorna blir snabbt och dramatiskt branta och bryter våldsamt. Att surflanda i dumpers är obehagligt och inte helt ofarligt.
• När vågor rutschar upp på stenhällar eller småöar ser brotten ibland förrädiskt stillsamma ut men var försiktig. Vattnet rör sig med väldig fart, både upp på hällen och tillbaka - det är lätt att dras omkull.

Att slå sig ut genom bränning

Fundera först över om det är värt risken. Kanske bättre att vänta på bättre väder eller att bära kajakerna runt udden? Ibland är det bättre sitta på stranden och längta efter att få paddla än i kajaken och längta efter att vara iland.

I stora bukter blir ofta bränningen kraftfull och potentiellt farlig – en smal djup vik ger mer skydd. En långgrund strand ger längre bränningszon men landningen blir lätt. En brant strand ger extrem bränning och farlig landning. Finns grund, grynnor, stenar eller rev utanför bryts den mesta av kraften och landningen blir enklare.

Studera vågorna noga innan du ger dig iväg. Kolla om det finns något ställe där bränningen är mindre våldsam. Titta också efter var du hamnar om du misslyckas med utbrytningen – på stenar eller mjuk sandTitta också efter var du hamnar om du misslyckas med utbrytningen - på stenar eller mjuk sand.

Packa sedan ner all däcksutrustning som går att packa ner, fäst allt övrigt med korta linor (prylar i för långa linor blir livsfarliga om du och kajaken snurrar runt i surfen), ta av mössa och glasögon.

Om paddeln skall vara i lina eller inte är en smaksak. Med lina är det lätt att få tag i kajak och paddel efter en kapsejsning men utan lina minskar risken att du blir hopsnodd med en vilt snurrande kajak i framkanten av en brottsjö (fundera över varför forspaddlare aldrig har paddellina?).

Skicka ut gruppens näst starkaste paddlare först för att fungera som mottagningskommitté utanför surfzonen och höja moralen på dem som kommer efter (eller eftertryckligt klargöra det omöjliga i företaget om bränningarna spottar ut en av gruppens bästa paddlare på stranden).

Nästa paddlare får hjälp med styrningen i väntan på en tillräcklig paus mellan bränningarna för att göra en utbrytning och när det är dags få hjälp med snabbt få upp farten. Om det finns möjlighet bör någon stå högt på stranden för att ha överblick över situationen. Vid en kapsejsning finns folk på stranden för att hjälpa till. Den starkaste och skickligaste paddlaren går ut sist, eftersom det inte finns någon kvar som kan hjälpa till då.

Landning i grov surf

Försök alltid undvika surflandning om det går. Landning i grov surf innebär risk för skador på människor och material. Fundera över alternativa landningsplatser även om det innebär att bära kajaker och packning.

Låt dig inte luras av bränningens utseende från havet! Utifrån havet ser även ganska dramatiska bränningar små och ofarliga ut – man ser bara baksidan av vågorna. Därför är det viktigt att man först skickar in en erfaren paddlare (den näst mest erfarne?), som sedan kan vägleda de övriga från stranden där det är lättare att se lämplig väg. Han kan sedan vinka in en i taget (standard är att vertikalrörelser med armarna betyder ”Go!” och horisontalrörelser ”Stopp” – precis som att nicka eller skaka på huvudet) när han ser tillfälligt lugnare vågavsnitt och hjälpa till att dra upp kajakerna på stranden undan bränningarna. Gruppen som väntar utanför bränningszonen måste vara uppmärksam så att den inte driver in i bränningszonen för tidigt och även ha koll på att man inte driver bort från det utvalda landningsstället om det är ström. Håll positionen genom paddla bakåt i varje våg. I grov sjö bör en i gruppen ligga med förstäven utåt för att kunna varna för brytande sjöar som kan orsaka tvångssurf. Den mest erfarne väntar till sist.

Kolla noga att det inte finns badande eller vindsurfare i vattnet innan du går in. När det är din tur, försök ligga på baksidan av vågorna med brottet en halvmeter framför stäven. Undvik om möjligt att surfa genom att paddla bakåt i varje upphinnande våg. Ta dig på det viset sakta in mot stranden. Fångas du upp i en tvångssurf, försök i första hand att bromsa dig ur den med bakåtpaddling och låga stöd. Går inte det har du två val – antingen styr du med akterroder, siktar på ett sandigt strandparti utan stenar och försöker hålla kursen upp på stranden, eller låter du kajaken hamna tvärs (vilket den förmodligen gör oavsett vilket du väljer) och surfar in lite mer kontrollerat med ett högt stöd – Om inte annat ger det odiskutabla pluspoäng vid ljugandet framför lägerelden på kvällenom inte annat ger det odiskutabla pluspoäng vid ljugandet framför lägerelden på kvällen.

Slår du runt, försök först med en roll. Luta dig meddetsamma framåt så långt du kan för att inte slå huvudet i botten, håll hårt i paddeln och rolla upp, beredd på ett omedelbart högt stöd. Måste du gå ur kajaken, se till att komma upp till ytan utanför kajaken. En långfärdslastad, delvis vattenfylld kajak i grov surf är ett livsfarligt vapen. Framför allt är det dumt att försöka stoppa den med det enda du har ovanför vattenytan – ditt huvud.

I grov surf bör du inte försöka hålla kajaken – risken är stor för skärskador av vajrar, beslag (för att inte tala om roder!), stukningar, brutna fingrar, urledvridningar när den tunga kajaken slängs runt i sjöarna. Låt den hitta in till stranden själv och koncentrera dig på att komma genom surfen oskadd.

Överfarter

Längre överfarter måste planeras väl. Räkna ut hur lång sträckan är och hur lång tid du tror att det kommer att ta gruppen att paddla över. Räkna in lite vilopauser, spontana rådslag, hämta mössan som blåste av och liknande. Lyssna på sjörapporten och titta på den lokala vädersituationen. Kommer vädret att vara stabilt? Kan den mest oerfarna i gruppen paddla klara överfarten även om vinden ökar? Längre överfarter bör göras tidigt på dagen då havet ofta är lugnare.

En överfart på 10 kilometer innebär normalt mer än 1 timmes paddling till närmaste land. Mycket kan hända på en timme. Var beredd att avbryta om vädersituationen ändras. Håll ihop gruppen under överfarten och var observant på avdrift till följd av ström och vind – annars kan överfarten blir en timme längre än planerat.