Kajaker från Alaska
Senast uppdaterad den 13 mars 2018, 1 kommentarer
Generellt hade alaskakajakerna relativt låg initialstyvhet men hög slutstyvhet och stor volym och var därför för duktiga paddlare mycket sjösäkra. Räddningsteknikerna var inte lika utvecklade som på Grönland.
Med undantag för baidarkan var de korta och breda med höga däck. De paddlades generellt med enkelpaddel.
Till skillnad från Grönland hade kajaktraditionen i Alaska dött ut innan nutida entusiaster började intressera sig för de olika kajakerna. Därför finns med få undantag ingen levande tradition och vi vet egentligen rätt lite om hur kajakerna användes. Mycket av kunskapen har fått återerövras genom att bygga och använda kopior.
Med början i södra Alaska såg kajakerna ut så här:
Pacific Eskimo
Stilla-Havs-eskimåerna från södra delen av Alaska byggde korta och breda kajaker som paddlades med enkelpaddel. Från Kodiak Island kommer både en- och tvåmans-kajaker (det finns även några exempel på tremans-kajaker). Typiska mått för enmanskajaken var 430x65 cm.
Aleuterna
På Aleuterna utvecklades en helt annan lösning. I långa, smala och mycket snabba baidarkor jagade de aleutiska jägarna miltals ut till havs, var ofta borta 12 timmar i sträck och kunde koppla ihop kajakerna två och två i dåligt väder. De var initialt barlastade med stenar för stabilitet men barlasten byttes efterhand ut mot resultatet av jaktlyckan – oftast havsutter.
Baidarkorna var 550-580 cm långa, 42-48 cm breda med rundade skrov och v-form närmast kölen och de var, tillsammans med nordkanadensiska kajaker, de snabbaste som byggts. Däcken var vinklade så att vatten rann av snabbt. Stävarna var från början delade som på bilden. Senare blev den undre stävdelen uppsvängd som underkäken på en lekande lax. Den underliga stävkonstruktionen uppstod sannolikt ur en önskan att kombinera en smal nedre stäv som skar vattnet med minimal friktion med en bred övre del som fungerade som flytplan. Enda sättet att åstadkomma detta med ett skinnklätt skrov är att sy ihop skinnet mellan de båda stävdelarna. Den mycket fylliga aktern kan ha haft fördelar genom att hålla aktern uppe vid hög fart och i vågor. Ett skrov som gungar i långskeppsled får ett höjt friktionsmotstånd.
Med baidarkorna jagades säl och val, men allra främst havsutter – en handelsvara som ryska handelsmän med utpressning och vapenhot tog hand om. Det byggdes både två och trehålsbaidarkor. Trehålsbaidarkorna anses vara en rysk uppfinning – en bekväm plats för den ryske jägaren medan aleuterna i för- och akterhålen gjorde grovjobbet – men det finns urkunder som antyder att det kan ha byggts trehålsbaidarkor för ceremoniella ändamål även innan ryssarna tog över. Det finns beskrivningar av jaktflottor under rysk ledning med upp till 800 baidarkor som finkammade hela Stilla havskusten från Alaska till Mexico efter havsutter. (Det finns en intressant historia om framsynthet och girighet i lyckad symbios – när uttrarna var nästan utrotade fredade de ryska kolonisatörerna ett kustområde i taget för att säkra återväxten. Samtidigt dumpade man inköpspriset så att jakten för aleuterna inte längre var lönsam när populationen blev för liten, men säkrade sin egen vinst genom att höja försäljningspriset till fantasinivåer med hänvisning till begränsad tillgång.)
Berings Hav
Norr om Aleuterna utvecklades korta (450-480 cm) och breda (ca 75 cm) kajaker med smala, flata bottnar, rundade slag och utfallande sidor. Däcken var höga och kraftigt vinklade så att vatten rann av snabbt. Men de höga däcken gick inte att lasta på. Istället styckade jägarna bytet på ett isflak och lastade in kött och skinn i för- och akterskepp. Kajakerna paddlades normalt med enkelpaddel. De skickligaste paddlarna kunde rolla sina farkoster men generellt litade man mer på kajakernas stabilitet och sjösäkerhet än på räddningstekniker.
Hooper Bay kajaker var breda, korta och mycket sjödugliga. Tillsamman med kajakerna från Kings Islands ansågs de vara de mest säkra kajakerna runt nordkalotten. Sittbrunnssargen var ofta gjord av mastringar som man bytte till sig från besökande fartyg och stor nog att två skulle få plats - rygg emot rygg – paddlare och akterskytt. Typiska mått var 460x78 cm. Hålet i förskeppet har förklarats på olika sätt – som handtag eller harpunparkering (spetsen stacks in i hålet medan resten skaftet låg under däckslinorna) eller för att minska vindfånget i sidvind. Det brant vinklade däcker gav plats för mycket packning samtidigt som överbrytande sjö rann av snabbt.
Berings Sund
I Berings Sund var hantverksskickligheten hög och eskimåerna var kända som duktiga paddlare.
Norton Sound ligger i sydkanten av Berings Sund. Där byggdes en kajak som påminner om Hooper bay och Nunivak men har rakare däckslinje med handtag i för och akter. Den anses relativt snabb och lastdryg. Mått ca 520x70 cm.
Kajakerna från King Island mitt i Berings Sund var välbyggda och sjösäkra och jägarna hade rykte om sig att vara mycket skickliga och oförvägna paddlare, som gjorde långturer in i Sibirien och ner längs Alaskakusten. Typiska mått är 450x64 och vikten låg strax under 20 kg. Liksom de flesta av nordalaskas kajaker paddlades de normalt med enkelpaddel.
Nordalaska
Nordalaskas eskimåer hade en kort säsong mellan islossning och isläggning – ett par månader i bästa fall, men använde ändå kajaker som ett viktigt arbetsredskap – främst i jakten på simmande caribou, men även säl och val.
Den här kommer från Kotsebue strax norr om Berings Sund men snarlika kajaker byggdes runt hela nordalaska och norra Kanada. De var långa, smala och ranka. Typiska mått kunde vara 525x47 cm. Däcken var låga och platta, utom vid sittbrunnens förkant där en hög däcksbalk – masik – lyfte framkanten av sargen och gav plats åt benen. De användes till havs bara om vädret var bra. Normalt jagade man säl från iskanten och använde kajakerna för att hämta bytet. Tillsammans med umiaker – stora öppna skinnbåtar – jagade man belugaval. Med hjälp av de snabba kajakerna skrämde man in valarna på grunt vatten där de dödades. Umiakerna användes främst för att bogsera hem bytet till byn. Man jagade också caribou när renflockarna simmade över flodmynningar och sjöar.
Kajakerna paddlades normalt med dubbelpaddel för att kunna utnyttja den höga farten. När det gällde att ta sig fram tyst och obemärkt valde man enkelpaddel.
Kapsejsningar var inte ovanliga med de ranka kajakerna. Den jägare som kapsejsat fick vid efterfesten dansa en ceremoniell dans för att frigöra sig från det vatten som vält honom.
Klicka på kartan