Kajaker från England

Senast uppdaterad den 26 augusti 2023, 0 kommentarer

Efter Rob Roy och det första uppblommande intresset hände inte så mycket förrän engelska paddlare på 1950-talet återupptäckte eskimåkajaken.

Den moderna eskimåkajaken är i allt väsentligt en engelsk ”uppfinning”. Jämfört med ursprunget har den blivit rymligare - européer är mer storvuxna än inuiter och har förhållandevis längre armar och ben - tyngre och har mer lastkapacitet. Så stora och klumpiga har de blivit att eskimåer på Grönland kallar dem qajariaq (”som liknar en kajak”).

Men redan i början av 30-talet lärde sig äventyraren och upptäckaren Gino Watkins paddling av jägarna i Angmagssalik på östgrönland. Till skillnad från de flesta upptäcksresande på den tiden ville Watkins inte använda medförd expeditionsutrustning utan lärde sig överlevnadsteknik av lokalbefolkningen och blev en duktig paddlare och jägare. I England pratade han sig varm för långa, smala och låga östgrönländska kajaker men hans död 1932 I  isamband med säljakt från kajaksvalnade intresset, och tog inte fart förrän 30 år senare då det resulterade i plywoodbyggsatser, som till exempel Angmagssalik från Granta Boats (såldes under en tid av Ottersport) - 570 cm lång, 49 cm bred och 13 kg. Den ritades av Ken Littledyke, slöjdlärare och kajakdesigner (Kayel Canoes),på initiativ av BCU (British Canoe Union) som ville ha en plywoodkopia av en östgrönländsk skinnkajak.

Desto större inflytande tycks tysken Franz Shulhof ha haft. Under namnet Frank Sutton dök han upp i England mot slutet av 30-talet, medförande en genuin grönlandskajak plus en kopia gjord av faltkajaktillverkaren Grazer (sidan 155 i ”Der Hadernkahn - Geschichte des Faltbootes” by Ursula and Christian Altenhofer. Pollner Verlag, 1989) och ett rykte om att vara en av de första europeer (i konkurrens med Edi Pawlata) som behärskade eskimåsväng. Historiskt belagt är att han var den första som undervisade roll i England. 1938 drog han tillsammans med BCU igång en turnerande rollcirkus som underhöll med kajakakrobatik runt om i landet. Grönlandspaddling tycks alltså ha kommit till England via Tyskland, men det är oklart hur etablerad den var i Tyskland vid den här tiden.

1942 byggdes den första kommersiella glasfiberkajaken av en invandrad ungrare (G. L. G. Mach), bosatt i London. Ritningen kom från Norge och Hans Egede Hoell. Kajaken döptes först till ”Seaway”, senare till ”Norseman”, och visade sig vara en bra havskajak, men utan några spår av Grönland. Norseman kom att locka in Derek Hutchinson på havspaddling (Derek som i hög grad bidragit till havspaddlingens popularitet genom egna kajaker, böcker, undervisning, föreläsningar, imponerande expeditioner; bl a 31 timmar nonstop över Nordsjön (och på senare tid lite tendenser till grandiosa anfäktelser ;-)

50-talet var en guldålder när det gäller hembyggda kanoter, och båtar kajaker (och det mesta annat för den delen; cykelbilar, airboats, gitarrer). Plywood och vattenfasta limmer blev tillgängligt till rimliga priser och det publicerades byggbeskrivningar och ritningar i tidskrifter med namn som "Popular" någonting. Böcker som Percy W. Blandfords Canoes and Canoeing fick många att gå ut i snickarboden.

Sommaren  1959 reste en ung student och paddlare, Kenneth Taylor, till västra Grönland på uppdrag av sin professor för att studera kajaker och kajakkultur i Igdlorssuit-området. Med sig dit hade han en plywoodkajak - med sig hem till Skottland hade han, förutom studiematerialet, en skinnkajak som väckte mycket intresse bland skotska paddlare. Kajaken specialbyggdes åt honom av Emmanuele Korneliussen och var 505 cm lång, 53 cm bred och hade det låga däck och låga fribord midskepps som var typiska för regionen (eller hade varit).

Den mallades av (av Duncan Winning) och ritningen distribuerades flitigt runt England och kom på så vis att ange tonen för hela den engelska kajakindustrin, med följden att Gino Watkins östgrönländska kajaker glömdes bort under många år. Ken Taylors kajak kopierades både i vattenfast plywood och i glasfiber på flera håll i England. När Geoff Blackford fick tag i ritningen, justerade han måtten efter västerländska mått (vilket bl a innebar att den blev längre, fick större sittbrunnshål och ett par tum högre fördäck) och kallade resultatet Anas Acuta. Anas Acuta är 523 cm lång, 52 cm bred, är fortfarande en av de mest ”grönländska” plastkajaker som gjorts och anses mycket bra i hårt väder. (2009 ritade jag för Seabird Designs en ny version baserad på Kornielsens kajak – här är en test av den).

När den engelske alpinisten Colin Mortlock planerade en kajakexpedition via norska fjordar till Nordkapp provpaddlade han Anas Acuta i Skottland, men var inte helt nöjd. En fullastad Anas Acuta var inte tillräckligt sjövärdig och manöverbarheten bedömdes vara för dålig. Frank Goodman (med Valley Products) ritade då en ny kajak, baserad på Anas Acuta men med fylligare linjer och rundade slag. Resultatet – en traditionell eskimåkajak med förbättrad lastkapacitet och utrymme för storvuxna europeer – kallade han Nordkapp efter expeditionens mål. Nordkapp (542x53 cm) kom att användas till de flesta stora kajakexpeditioner till havs under ett par decennier och blev inspirationskälla för havskajakbyggare över hela världen. Frank Goodman själv paddlade tillsammans med tre kamrater 1977 runt Cap Horn, och passade på att upptäcka en tidigare okänd sjö på den sydligaste ön, och när Paul Caffyn som första paddlare rundade Australien, var det i en hemmaplastad Nordkapp.

Sedan dess har flera konstruktörer ritat variationer på grundtemat – t ex Derek Hutchinsson med Icefloe, Orion m fl, Nigel Dennis med Romany, Avocet m fl, Nigel Foster med Silouette, Legend, Aled Williams med Rockpool och Tiderace etc – ibland med sneglingar åt Alaska eller Kanada (mest i form av ytliga dekorationer eller fantasieggande namn) men oftast i mittfåran efter Nordkapp.

Från början följde man tämligen noggrant de grönländska originalen, men efterhand blev modifieringarna alltmer omfattande och egensinniga. Skott och luckor kom till ganska tidigt – från början små runda skruvluckor som innebar att engelsk turpaddling till stor del kom att bestå av behovet att specialsy tält- och sovsäcksfodral, hitta pyttesmå kök mm för att kunna stuva ner dem genom de små hålen – småningom med de gummiluckor som fortfarande är standard på de flesta havskajaker. Ett ”fel” som tidigt smög sig in och blev etablerat var de uppsvängda stävarna. Man bortsåg från att de uppsvängda stävarna var en följd av det mycket låga fribordet midskepps. När fribordet nu höjdes för att ge plats åt europeer, ovana vid att sitta med raka ben, behöll man språnget istället för stävhöjden, och fick de höga stävar med mycket vindfång som många fortfarande associerar med ”havskajakutseende” och som är en bidragande orsak till att vindkänslighet hos många havskajaker. Efterhand kröktes kölen lite mer för att ge bättre manövergenskaper, men med brittisk konservatism dröjde det ännu många år innan det dök upp riktigt manöverbara grönlandsinspirerade kajaker.