Kajaker från Skandinavien

Senast uppdaterad den 23 augusti 2024, 9 kommentarer

Åren 1865-69 paddlade John McGregor sin Rob Roy genom Europa, och passade på att utforska de svenska sjösystemen. Hans färder var upptakten till ett mycket stort svensk kanotintresse. Sveriges första fritidskanot, den legendariska "Fanny” inköptes från Searles Båtbyggeri i England 1868 av Johan Widmark och var en kopia av Rob Roy. Sjöofficeren, författaren och småningom kanotkonstruktören Carl Smith blev den tidiga svenska kanotsportens primus motor sedan han lärt sig paddla (och inte minst segla kanot) under en Medelhavs-kommendering med korvetten ”Gefle” 1871, där han för £5 köpte Rob Roy-kanoten ”Toto”.

Under 1870-talet förekom akademiska paddeltävlingar i Uppsala med Rob Roy-liknande kanoter. Där bildades 1899 Upsala kanotsällskap som var det första i Sverige (möjligen föregånget med 20 år av ett litet kanotsällskap i Stockholm, men om det hittar jag inget mer än vaga rykten?). Det existerade bara några år (upplöstes 1904 på grund av medlemmarnas begynnande intresse för större farkoster) men hann ge upphov till en Rob Roy-inspirerad kanottyp – uppsalakanoten – som amatörbyggdes i stort antal under början av seklet. Man räknar med att det fanns cirka 15 000 amatörbyggda kanoter i Sverige under 10- och 20-talet – ofta byggda med hjälp av publikationer som denna: ”Råd och upplysningar rörande KANOTBYGGE och KANOTIDROTT, samt uppgifter över av Svenska Kanotförbundet utgivna KANOTRITNINGAR” av C.N. Hanner, 1915 (se hela häftet som pdf, 4.9Mb).

Men ännu tidigare paddlades det grönländskt i Sverige, åtminstone om man får tro annonsen i Ulricehamnstidningen, om en ”uppvisningsroddning” i sjön Åsunden 1872. Hur grönländskt det var kan man kanske ha lite funderingar kring – i alla fall om den höga hatten hör till munderingen. Kajaksilhuetten ser väl ut att kunna passera för en grönländare, och ”roddaren”, som enligt uppgift hette John Lerberg och hade varit med på en av Nordenskiölds arktiska expeditioner, kan mycket ha haft med sig en grönlandskajak hem. Oavsett den historiska bakgrunden är det intressant att det paddlades så tidigt i Sverige (även om det kallades roddning) och i ännu högre grad att det refererades till grönlandskajaker. Det är historiskt mycket tidigt. (Annonsklippet från Martin Nissen, med kompletterande information av Johnny Söderlund).

 Upplysning om kajaker kunde också fås i till exempel Allers Konversationslexikon från 1905. Vissa delar av texten slirar väl lite åt hörsägenhållet, längden till exempel, och även  "fyrkantig öppning på midten" – medan däremot bilden är imponerande korrekt, gissningsvis hämtad från någon av Nansens resor där medföljande konstnärer gjorde illustrationer på platsen. Att kajaken framdrivs med otrolig hastighet med tillhjälp av en åra, i båda ändar försedd med årblad, är också intressant med tanke på att dagens kajaker framförs i tämligen beskedliga farter. Vi har väl blivit lite bortskämda under de gångna hundra åren. (bilden från Bengt Ekwall).

Världens ledande kanotland

Sverige var under några år världens ledande kanotland, dels beroende på mängden av lämpliga sjöar, åar och skärgårdar och dels för att seglandet aldrig blev den exklusiva rikemanssport som i till exempel England, Tyskland och Amerika. Välståndet var lite mer jämt fördelat än i andra delar av Europa och de flesta segelintresserade såg inget förklenande i att vara skeppare på en 5 meters segelkanot.

Från Uppsala kom också de första tävlingskanotisterna, som kom att inleda en period av svensk dominans på tävlingsbanorna och en tävlingsteknik - uppsalastilen - som kännetecknades av en låg, bred paddelföring med relativt låg frekvens och av att överkroppen vaggade i sidled i takt med tagen, vilket sannolikt berodde på att dessa tävlingskajaker var bredare än dagens havskajaker.

Det förekom också tidigt våghalsiga långfärder, som när båtkonstruktören Gustav Estlander 1896 paddlade/seglade från Helsingfors till Stockholm.

1905 tog sig en G. Nordin från Stockholm till Paris (bilden ovan) och 1910-11 paddlade H. Lantz runt större delen av Europa.

Sven Thorell

Den store svenske kanotkonstruktören under första halvan av 1900-talet var ingenjören Sven Thorell (i konkurrens med bl a bankkassören Gerhard Högborg), som med stor framgång ritade, byggde, seglade och paddlade ett stort antal kajaker, kanoter och små segelbåtar, och skrev böcker om främst kanotbygge.

På bilden från 1916 paddlar han sin ”Reva”. Under en femårsperiod vann han det mesta av svenska tävlingar – både kort- och långdistans. Om det berodde på överlägsna kanotkonstruktioner eller på skicklighet som paddlare kan vi bara gissa. Förmodligen hade han med sin tekniska utbildning en mera analytisk inställning till hydrodynamik, friktion, vågbildning etc än de flesta av konkurrenterna.

1917 ritade han Åland, som kom att bli urmodellen för så gott som alla svenska skärgårdskajaker sedan dess. Efter hans död 1974 skänktes alla ritningar till Sjöhistoriska museet i Stockholm, där det går att beställa kopior (tyvärr inte skalenliga!) för den som är intresserad.

I Norge fanns något årtionde senare Hans Egede Hoell, som ritade snarlika kajaker: t ex ”Sprøjt”, som är så lik Åland att man får titta på språket på ritningen för att skilja dem åt. En av Hoells kajakritningar hittade till England och blev Derek Hutchinsons första kajak (Derek, som i hög grad bidrog till att popularisera havspaddling genom böcker, undervisning, föreläsningar, minnesvärda expeditioner – t ex England-Norge med 31 timmar nonstop över Nordsjön – och genom en rad legendariska kajakkonstruktioner: Baidarka, Icefloe, Orion m fl). Hoells ritning användes av en till London inflyttad ungrare (G. L. G. Mach) för att 1942 bygga den första kommersiella glasfiberkajaken som han kallade ”Seaway” – senare omdöpt till ”Norseman” med tanke på det norska ursprunget.

Arvet efter Sven Thorell har förvaltats främst av VKV (Vituddens Kanotvarv i Västervik), som med kajakerna Anita (som ritades på 30-talet och, fantastiskt nog, fortfarande är i produktion – rejält omarbetad och uppdaterad förstås) och Lisa (från 70-talet) dominerade svensk långfärdspaddling under åtskilliga decennier och representerar svensk skärgårdskajak när den är som bäst. Måsenmodellerna som kom på 90-talet är däremot snarare ett försök att tillfredsställa även det uppblommande intresset för grönlandsinspirerade kajaker, utan att förlora greppet om de trogna skärgårdskajakfantasterna. Både-och eller varken-eller – meningarna är delade. Det är inte helt lätt att försöka tillfredsställa alla på en gång.

En nergång

Efter andra världskriget blev båtmotorer relativt billiga och pålitliga och därmed dalade intresset för paddling. Inte förrän i början av 1960-talet återvände entusiasterna till tysta, rogivande och miljövänliga farkoster. Ett pånyttfödd längtan efter friluftsliv och natur bidrog till att stimulera en ny kanotvåg – först kanadensare, sedan kajaker.

Gammal nordisk tradition

Vid sidan om den arktiska finns en nordisk kanottradition som inte är mindre spännande. Vi vet betydligt mer om våra förfäders idéer om båtdesign än om inuiternas – dels beroende på den, ur vår synvinkel, trevliga vanan att låta de döda ta med sig sina båtar hinsides istället för att plundra dem på användbart material eller låta barn och barnbarn slita ut dem, och dels för att våra myrar och mossar är förträffliga konserveringsapparater.

Den bereste romaren Tacitus skrev år 98:

Tacitus

Därmed visas att våra förfäder hade egna idéer om sjöfart – de satt inte och väntade på att de civiliserade folken från Medelhavsländerna skulle komma och undervisa i båtbyggeri.

Tacitus hade kanske sett någon av Björkebåtens föregångare. Den hittades i en myr norr om Gävle och är ett mellanting mellan stockbåt och klinkbygge – 7,22 meter lång, 1,24 meter bred och inte helt olik en Rob Roy till skrovformen. Bottenstocken är lind och stävarna är ilaskade i efterhand. Borden är furu med järnnaglar (första gången järnnaglar används i Norden) och spanten i gran är surrade med enerötter och skrovet pollendaterades först till 100-talet men en senare kol-14-datering pekar mot 400-talet. Båten bör ha varit lättdriven och sjösäker. Den kan nog i gott väder ha paddlats över till Finland eller söderut längs östersjökusten. Fast somliga forskare funderar på om den möjligen roddes – det finns ett hål och rester av en enevidja i ett av spanten som skulle kunna ha varit en hå (årtull). Ungefär vid den här tiden börjar man ro i Norden. Valderøybåten från år 250 i Norge var sannolikt paddlad, medan Nydamskeppet från år 320 i Danmark och Halsnøybåten från år 330 i Norge roddes.

Ännu äldre är Hjortspringbåten som hittades på ön Als i södra Danmark och är daterad till ca 350-300 f.Kr. Det är en lätt kanot med bottenstock och två påsydda bord i lind. Skrovet är sytt med enevidjor genom ursparade klampar i bord och bottenstock. De skulpterade stävarna är desamma som syns på hällristningarna från tiden. Skrovet har varit mörkt kamouflagemålat eller tjärat, något som var mycket ovanligt i förhistoriska fynd i Norden. Kanoten 19 meter lång, knappt två meter bred och paddlades med enkelpaddlar med lövformade blad. Hjortspringbåten bör ha varit en mycket snabb och sjösäker båt.

Kontrovers om ursprunget

De här tidiga båtarna har sydd bordläggning, d.v.s. borden och spanten har surrats ihop med tvinnade tarmar eller vidjor. Detta har lett till spekulationer att de utvecklats ur tidigare skinnbåtar.

Men troligare är teorin att de härstammar från urholkade stockar som man efterhand höjt relingen på med ditsurrade plankor. Surrning var en universell sammanfogningsmetod.

Det handlar också om två helt olika byggnadssätt, vilket Albert Eskeröd övertygande visat i ”Early Nordic-Arctic Boats” (1956). I en skinnbåt utgörs själva båten av ribbverket med köl, slagvägare, spant och relingar, noggrant hopsurrat. Skinnet är föga mer än en påträdd ”påse” som håller vattnet ute. Det kan tas av för att bytas eller repareras. En nordisk träbåt är däremot en skalbåt, d.v.s. bordläggningen är själva båten – både styrkeförband och tätning. Först när båten är sammanfogad sätts spanten in som tvärskeppsförstärkning.

1933 hittades en kanotliknande båt i Rasbokil i Uppland. Den är daterad till ca år 800. och är den minsta båt som hittats - bara 3,85x0,9 meter.

Våra förfäder hade nu vänt ryggen mot färdriktningen och rodde med åror och fasta årtullar.

Under vikingatiden rodde man omkring i båtar som denna - en liten skeppsbåt, hittad bredvid Gokstadsskeppet.

Vikingarnas båtbyggnadskonst har sedan dess levt kvar runt våra kuster i form av snipor, snebbar, långbåtar, kågar, skötbåtar, kyrkbåtar m.fl.

I Norge är lofoten-båten, oselvern, nordlandsbåten m.fl. ättlingar i rakt nedstigande led liksom Shetlands yoals och sixareens (som är vad de norska båtarna kom att kallas när de exporterades till Shetland).

Den blekingska jaktkanoten ligger betydligt närmare vikingabåtarna än sina arktiska kusiner.

Jaktkanoter

I Blekinge tittade lokala båtbyggare kring förra sekelskiftet noga på tidens kanoter och insåg att de kunde användas för mera praktiska ändamål. Man skapade jaktkanoten, en snabb och sjösäker båt för sjöfågeljakt till havs. Trots att jaktkanoten är mera segelsnipa än kanot och dessutom inte paddlades utan roddes, hör den ändå – låt vara mycket perifert – till den svenska kanothistorien.

I England uppstod kanotyawlen, som var en större segelkanot, som inte längre paddlades. I Amerika förvandlades Rob Roy till en liten lätt öppen båt – double paddle canoe – som jag i brist på bättre namn har kallat singelkanot på svenska.

När Sven Thorell ritade sin legendariska Åland 1917, tror jag att Leif Eriksson, Röde Orm och Harald Blåtand nickade gillande i sin himmel.

Den moderna skärgårdskajaken har lånat drag både från Rob Roy, havskustens snipor och vad man för hundra år sedan trodde sig veta om eskimåkajaker.

Åland inspirerade sedan VKV (Vituddens Kanotvarv) till Anita och senare Lisa. Dessa moderniserades med däcksluckor och roder, och kom att dominera den svenska kajakmarknaden under flera decennier.

Två händelser kom sedan att i hög grad påverka utvecklingen av havskajaker över hela världen.

Den första var när branschen under senare delen av 70-talet började (på nytt) intressera sig för Grönländsk kajakkultur. I Sverige var det Erling Bengtsson med Svima som började importera Engelska eskimåepigoner. Med dem kom uppsvängda stävar, kortare vattenlinje, minimala däcksluckor, skädda i stället för roder – och en ny attityd, där kajak och paddlare blev en enhet, istället för att kajaken var en farkost som paddlaren satte sig i. Manöverering började skötas mer med paddelteknik och kroppsmotorik(vilket förde med sig att paddlarna blev kortare och mer effektiva) och säkerheten kom att fokusera på roll snarare än att klättra upp i kajaken från vattnet. Detta orsakade turbulens på marknaden (inte minst för att Svima kallade de nya kajaker för havskajaker, vilket uppfattades som pretentiöst) och ett skyttegravskrig utbröt mellan intressenter för de olika idéerna – men efterhand utvecklades nya kajaker med fördelar från båda typerna.

Nästa utvecklingssteg kom när surfskis började spridas över världen, från att ha varit en lokal fritidspryl på Hawaii. Surfskipaddling spreds genom medvindtävlingar i grov sjögång och svindlande hög fart till Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Kalifornien m fl. När det först började talas om surfskis runt om i världen var det som extrema tävlingsredskap: extremt långa, extremt smala och med fartresurser som aldrig presterats i kajakvärlden tidigare. Efterhand har det kommit mer "normala" surfskis som har visat sig vara mycket användbara och tilltalade farkoster som på sikt förmodligen kommer att ta över den marknad för motions- och turkajaker som varit betydande i Skandinavien. Med surfskis kom fart, enkelhet och överlägsen kontroll vid surf – och ett effektivt roder, som sköter både styrning och kurstabilitet.

De flesta kajaker idag är hybrider med influenser, mer eller mindre tydligt, från skärgårdskajaker/turkajaker, Grönländska kajaker och surfskis.