Hösttur i Immeln-Raslången 1998
Senast uppdaterad den 10 december 2014, 0 kommentarer
Ur arkivet: gamla turberättelser med Malmö Kanotklubb
29-30 augusti,1998
Årets tur i Immeln-Raslången avhölls i sedvanligt sensommarväder - kanske aningen bättre än väntat med tanke på hur sommaren för övrigt hade gestaltat sig - omväxlande sol och molnigt, varmt i såväl luft som vatten och vindstilla. Ett par ilskna regnskurar som drog förbi på lördagseftermiddagen lyckades inte dämpa humöret hos deltagarna.
Lördagens paddling förlades till Immeln med start i Breanäs, fikapaus på Kvinnoöarna och lunch på Högön uppe i norr. Lars Svensson, som hade tagit ansvaret för turen, höll hela sällskapet i herrans tukt och förmaning med hjälp av visselpipa och verbala direktiv. Den sålunda dirigerade men bångstyriga gruppen bestod förutom Lars själv, av Gerd Svensson, Jan Book, Lars-Göran Hansson, Istvan Juhasz, Bo Kjörling, Per-Erik Lundgren, Åse Krantz och undertecknad.
Efter lunch och lite klättring på Högön paddlade vi tillbaka till Breanäs. Under återfärden genom ö-världen i norra Immeln sprack himmeln upp. Solen gassade varmt och den intensivt gröna skogen speglades i absolut stilla vatten mot en fond av blygrå moln längs horisonten. Det var så andlöst vackert att alla samtal avstannade. Vi gled sakta fram mellan holmarna och bara njöt av anblicken. Trippmätaren stannade på 17 km.
I stugan i Alltidhult lagades middag och morgondagen planerades. Senare satt vi runt bordet ute i det fria och mumsade surströmming och drack nubbe, allt medan nymånen sakta steg över grantopparna i sydväst. (Sanningen är egentligen att vi var fyra som mumsade, medan de övriga sex betraktade spektaklet med allt ifrån mild förvåning till illa dold avsmak.) Det hela var tack- och avskedsföreställning för Per-Erik som, om det till äventyrs har undgått någon, härstammar från det allra mest renläriga surströmmingsdistriktet på norrlandskusten och som avgår som sektionsledare och flyttar till Stockholm och inför detta oblida öde behövde uppmuntras.
Vid tio-tiden började det gäspas här och var runt bordet och ganska snart satt jag ensam kvar med en kopp te och såg hur nattens varelser tog över i Blekingeskogen. En svärm fladdermöss jagade envist och ljudlöst insekter vid husknuten. Två rävar dök lika ljudlöst upp för att leta matrester vid bordet men försvann blixtsnabbt ut i mörkret. Om det var åsynen av mig eller surströmmingslukten som drev dem på flykten undandrar sig mitt bedömande. Vid ett tillfälle klev något större djur, hjort eller älg, ljudligt men osett förbi i snåren nedanför gårdsplanen. Ögonblicket efteråt hördes ett dovt morrande ur mörkret alldeles bakom mig och hjärtat for upp i halsgropen och håret reste sig i nacken. Det tog några tiondels sekunder innan det gick upp för mig att det var långfärdsgruppens notoriska snarkare som soundcheckade inför nattens konsert uppe i huset. Puh!
På söndagsmorgonen delade vi upp oss i två grupper. De som paddlade för första gången i Raslången följde med Lars på en tur med flera lyft genom Filkesjön och Gillesjön. Jan, Per-Erik och jag som hellre paddlar än bär, valde att distanspaddla i Raslången istället. Åse, som är där Per-Erik är (eller är det tvärtom?) anslöt, och så var vi fyra. Grupperna sammanstrålade på Kiön för gemensam lunch.
Därefter återvände vi till Alltidhult för avslutande forspaddling ner till stugan - det vill säga, några valde medvetet att paddla nerför forsen, andra insåg inte förrän för sent att det var en fors de befann sig i och några, slutligen, valde att bära förbi. Oavsett vilket, kom alla till stugan helskinnade och med hela kajaker och kunde packa inför återfärden. Grupperna paddlade 8 respektive 15 km under söndagen.
Text och bild: Björn Thomasson ©, 1998
