Raslången, september 1996

Senast uppdaterad den 10 december 2014, 0 kommentarer

Ur arkivet: gamla turberättelser med Malmö Kanotklubb

Kajakerna och all utrustning lastades ur vid Brotorpet och sjösattes efterhand i Filkesjön. Berndt och Gun paddlade Bullen. Vi övriga - Gerd, Lars, Anita, Jan, Bengt, David, Patrik, Jörn och jag satt i allt ifrån Tracer och Ranger till stabila havskajaker. Det var 14 grader varmt och duggregnade från en jämngrå himmel.Efter halvannan kilometer var vi vid Getatorpet, dagens första lyft. En efter en tog upp sin båt och började en pustande och stånkande klättring uppför en brant och regnvåt ramp. Det såg jobbigt ut. Efter en stunds beslutsvånda paddlade jag in i forsen och med Lars ord "Nej,nej, paddla inte in där" i öronen accelererade jag iväg mellan stenarna. I början var det inga problem, men snart blev rännan smalare och brantare. De sista hundra meterna var den mindre än en meter bred och jag fick hålla tungan rätt i mun och bära av mot stenar med både paddel och händer innan jag med 5-6 knops fart forsade ut i Gillesjön.

Det dröjde en bra stund innan de första bärarna blev synliga uppe på krönet, röda i ansiktena och med längre armar än jag kom ihåg att de hade.

När det konstaterats att både jag och kajaken var hela och att jag dessutom såg alldeles oförskämt nöjd ut dröjde det inte länge förrän det hördes glada tjoanden uppe i forsen. Med hög fart, dito paddelföring och ljudvolym dundrade Jan ut på slätvattnet, allvarligt frestad att springa tillbaka över berget och ta en tur till. Efter ytterligare ett par minuter kom så Berndt (i Patriks kajak) genom forsen. Eftersom resten av gruppen bestod av ansvarsfulla människor var det därmed slut på uppvisningen i ungdomligt övermod.

Dagens andra lyft mellan Gillesjön och Raslången blev däremot ett lyft för samtliga. Forsen var i värsta laget även för de mera försigkomna (eller lättsinniga, välj själv).

Vattenståndet var 60 - 70 cm lägre än normalt så passagen av Baggebro var inte utan problem - framförallt för dem som hade oskyddade roder. Hela armaden kryssade sakta fram genom en skog av lömska stenar precis under ytan.

Efter en dryg halvtimmes paddling söderut längs länsgränsen rastade vi vid halv tretiden på Kiön. Vi åt, sträckte på benen och diskuterade fortsättningen. Med tanke på vädret och mjölksyrakoncentrationen hos några av de yngre, beslöts att paddla mot Alltidhult istället för den planerade etappen ner till Bökestad.

Några var inte helt färdigpaddlade utan tog en extratur upp i Blankeviken. Lars pekade ut platsen där han brukar bada vid paddlingar i Raslången. Jag tyckte det var synd att bryta en så trevlig vana men ingen av de andra tog min propå på allvar. Jag fick bada ensam. Obegripligt. Det var ju säkert en hel grad varmare i vattnet än i luften.

Framemot fem gick även vi iland och upp till stugan. Vi duschade, torkade kläder, lagade mat, spelade pingis och pratade tills det blev läggdags.

Vid åttatiden nästa morgon var det full trafik i duschen, en stund senare i köket (där alla tittade förundrade på familjen Pettersons stora flintastek som fyllde huset med dofter av sommarkväll på verandan snarare än höstmorgon i Alltidhult) och småningom vid kajakerna.

Vi sjösatte i Halen och paddlade söderut runt sydändan av sjön till rastplatsen Bergatorpet. Lite blåsigare var det idag men uppehåll och då och då en skymt av en blek sol. Efter fika paddlade vi vidare genom Halens naturreservat mot dagens kulinariska höjdpunkt - restaurangmiddag på Olofströms Camping.

Vid kassan, där en svensk kock skulle haft ett diplom eller en positiv recension, skyltade den danske arrendatorn Per med en kvällstidningslöpsedel - "Galen dansk kock i Olofström hotar gäster med gevär".

Halvvägs in i måltiden stod han så plötsligt vid bordet iförd tropikhjälm och med ett jaktgevär. Med stort allvar förklarade han att han brukade se till att alla åt upp ordentligt och tillämpade gott bordskick. Vi skärpte oss allihop och kom därifrån mätta och belåtna och med livet i behåll.

På vägen tillbaka till Alltidhult sprack molntäcket upp och solen började sprida sensommarvärme över avslutningsetappen. Samtidigt friskade vinden i och sista kilometern över öppet vatten gick med 7 - 8 m/s i ryggen och skvalpig, orolig sjö. Några njöt av den uppiggande finalen - andra, i rankare farkoster tyckte att det var ett onödigt orosmoment som avslutning på en mycket trevlig helg.

Text och bild: Björn Thomasson ©, 1996